Naturinventering 2002

Uppdraget
Syftet med naturvårdsinventeringen var att kartlägga värdefulla naturområdena i anslutning till Kungsbacka golfklubbs banor samt att lämna förslag till skötselåtgärder för att bevara och gynna växt- och djurlivet i området.

Arbetets utförande
Inventeringen har i första hand omfattat ruff och naturområden i direkt anslutning till banorna (innanför vitmarkerade stolpar) men även några värdefulla skogsområden utanför dessa redovisas. Däremot har inte de anlagda dammarna i golfbaneområdet ingått i inventeringen, men att även dessa har ett högt naturvärde framgår inte minst av det rika fågelliv som finns här med rörhönor, sothöns, änder m.m.

Banorna har översiktligt fältinventerats under säsongen 2002 med huvudsyftet att leta efter arter och strukturer som indikerar värdefull natur. Några rödlistade arter har också påträffats under arbetet, men det finns med sannolikt fler i området. Det krävs betydligt större inventeringsinsatser för att hitta flertalet rödlistade arter. Några uppgifter har också erhållits från Länsstyrelsens databas över hotade arter (från Örjan Fritz).

Informationsmaterial och utredningar om naturvård på golfbanor har också studerats bland annat via Svenska Golfförbundets hemsida. Kungsbacka Golfklubbs kontaktperson har varit Miljökommitténs ordförande Lars Falkäng, som har bidragit med värdefulla uppgifter under arbetets gång och även har visat mig en av de stora rariteterna i området – svavelsippan.

Krister Larsson
Länsstyrelsen

Naturbeskrivning och generella skötselförslag

Markernas historia
Växt- och djurlivet i ett område är ett resultat av hur det ser ut idag men också av markernas historia och hur de har brukats tidigare. Vissa arter reagerar snabbt på förändringar och kan också lätt sprida sig till nya lämpliga miljöer. Detta gäller exempelvis många våtmarksarter och nyskapade våtmarker kan därför på kort tid få ett mycket rikt växt- och djurliv. Andra arter sprider sig långsamt eller är beroende av livsmiljöer som det tar mycket lång tid att återskapa när de en gång försvunnit, exempelvis artrika slåtterängar eller ädellövskogar. Den biologiska mångfalden är en del av vårt landskapsarv eller kulturarv. Kunskaper om markernas historia är därför ofta värdefulla för att förstå varför vissa arter bara finns på vissa ställen och för att ta ställning till skötselåtgärder för gynna den biologiska mångfalden.

Tre artrika naturtyper som finns i markerna kring golfbanorna och som kan ses som rester av äldre tiders kulturlandskap i området är ekhagmarker, slåtterängar och ljunghedar. För att de ska leva kvar i området och bevara och utveckla artrikedomen är de beroende av skötselåtgärder som delvis redan ingår i den fortlöpande skötseln av markerna kring banorna (ruff och naturområden).

Den äldsta kartan som visar hur markerna tidigare sett ut är en detaljkarta från 1692 över "klosterhemmanet" Tolvsbo i centrala delen av området (vid gamla banans hål 2 och 17).

Under 1800-talet genomfördes den agrara revolutionen i Sverige och det gamla landskapet med vidsträckta slåtterängar, ekhagmarker och öppna ljunghedar förändrades. Stora arealer ängar i dalgångarna odlades upp till åker, utmarksbetet på ljunghedarna upphörde och dessa började växa igen eller planterades med barrträd och i flertalet ekhagmarker har betet efterhand upphört och de gamla hagmarksekarna avverkats.

Av den äldsta ekonomiska kartan från 1925 framgår att dalgångarnas lägre marker dikats och odlats upp till åker medan de omgivande bergen ännu var ganska skogfattiga, men utmarksbetet var på upphällningen och skogen har därefter slutit sig alltmer. Dagens golfbanor ligger i huvudsak på kartans gula åkrar. Slåtterängarnas blommor överlevde på åkerrenar och vägkanter som inte gödslades eller besprutades med bekämpningsmedel, men förde en alltmer tynande tillvaro. Golfbanans tillkomst har förmodligen, med den skötsel som sker av ruffen (slåtter och ingen gödsling eller kemikaliebesprutning) gett ängsfloran möjlighet att åter expandera i vissa kantzoner.

Värdefull natur
De båda golfbanorna ligger i huvudsak på dalgångarnas sedimentjordar som tidigare var uppodlade som åker men några hål går även upp i sluttande dalgångar i de bergiga höjderna i söder. Markerna är mycket natursköna och banorna omges på många ställen av bergiga marker med ädellövskogar, ekhagmarker och öppna hällmarker. Rikedomen på blommor är stor på många ställen i ruff och i naturområden invid golfbanorna. Naturen är variationsrik och växt- och djurlivet rikt. De anlagda våtmarkerna, bland annat i den centrala delen kring klubbhuset, berikar också den biologiska mångfalden, men omfattas inte av denna inventering. Här ges en översiktlig beskrivning av värdefulla naturtyper i anslutning till golfbanorna.

Slåtterängar
På flera ställen utmed banorna finns blomsterrika kantzoner i ruffen med en rik ängsflora. Exempel på ängsväxter som är väl spridda i området är ängsvädd, svartkämpar, svinrot, gullris, gökärt, vårbrodd, skogsklöver och blodrot. De mest värdefulla ängarna finns i område 3 och 4. Område 3 är en liten äng invid norra kanten av hål 1 (nya banan) där det växer rikligt med jungfrulin och några exemplar av den rödlistade korskovallen. Område 4 har en örtrik äng utmed hela kanten mot hål 9 (nya banan) och här finns i norra delen arter som gulmåra, brudbröd och bockrot medan vegetationen mot söder övergår i lundvegetation med vårlök, gullviva och smånunneört samt den sällsynta svavelsippan i ett mindre bestånd invid slånbuskagen.

Blomsterängar är en värdefull miljö för många insekter och här finns goda förutsättningar för många arter vildbin, humlor, fjärilar, skalbaggar m.m. att hämta nektar eller pollen. Det finns även ett stort antal ängssvampar (vaxskivlingar, jordtungor m.m.) som har ogödslade ängar som sin livsmiljö och som "blommar" under sensommaren och förhösten, efter slåttern.

Ljunghedar och solexponerade bergbranter
Örtrika ljunghedar finns på flera ställen i ruffen utmed de högre upp belägna hålen; gamla banans hål 13, 14 och 15 och nya banans hål 5 och 6. Karaktärsväxter förutom ljung är käringtand, kruståtel, ärenpris, gullris, gråfibbla, blodrot, blåbär och ängskovall. Några ovanliga arter har inte noterats i hedarna men det är allmänt sett en gynnsam miljö för bland annat många insekter. Hedarna finns dessutom ofta i anslutning till solexponerade bergbranter vilket gynnar värmekrävande insekter, ödlor m.m. De öppna bergbranterna har också sin speciella flora med bland annat bergglim, kärleksört och vårspärgel.

Ekhagmarker
De centrala delarna av golfklubbens marker präglas av ekhagmarkerna som löper i stråk mellan banorna och intilliggande bergsområden. Gamla hagmarksekar med en rik moss- och lavflora finns på flera ställen och lundfloran är ofta rik med blåsippa, vårlök, skogsbingel, lundslok och lundelm. Flera rödlistade lavar har hittats på äldre ekar i området, men dessa har bara undersökts översiktligt och här finns säkert fler rödlistade och sällsynta arter. Riktigt gamla, ihåliga ekar (300 år eller äldre) är ännu en bristvara i området, men efterhand som nuvarande ekar åldras kommer naturvärdena att öka ytterligare. Förutom stora, vidkroniga hagmarksekar finns också en hel del klenare, mer senvuxna ekar som börjar nå en ansenlig ålder och har en rik moss- och lavflora på stammarna.

Gamla ekar är livsmiljö för ett mycket stort antal rödlistade skalbaggar, svampar m.m. En av dessa är ekoxen som förr fanns på många ställen i Halland, men idag bara verkar finnas kvar på några få ställen, främst i norra Halland. Kanske kan ekoxen på sikt bli en av invånarna i områdets gamla ekar?

Att bevara och återskapa ekhagmarker med gammelekar är en av de mest angelägna naturvårdsinsatserna i Sverige och i övriga Europa för att säkra fortlevnaden av en lång rad utrotningshotade arter. Invid golfbanan ligger naturreservatet Hördalen med en av de mest värdefulla ekhagmarkerna på Västkusten och ett femtiotal rödlistade arter. Många av dessa har goda möjligheter att sprida sig till golfbanans ekhagmarker i takt med att inslaget av gammelekar ökar.

Ädellövskogar
Innanför ekhagmarkerna och på bergshöjderna i anslutning till golfbanan finns på flera ställen värdefulla ädellövskogar med bergbranter och blockmarker. Dessa skogar domineras av ek, ofta äldre och senvuxen, och här finns även inslag av lind, lönn, asp, ask, tall, vildkaprifol och hassel. Dessa ädellövskogar har ofta lämnats orörda under senare år och börjar få en naturskogskaraktär med hålträd och död ved. I de lägre delarna finns bitvis en rik markflora med blåsippa, skogsbingel m.m. och här finns även goda förutsättningar för landsnäckor och andra ryggradslösa djur som trivs i fuktiga miljöer. På äldre lövträd finns en rik moss- och lavflora.

Lövbryn och solitära träd
I anslutning till golfbanorna finns många fina partier med solitära lövträd och blommande bryn, inte minst i västra delen av gamla banan. Ett par exempel är raden med flerstammiga sälgar mellan hål 6 och 12 (gamla banan) samt busk- och trädridån utmed den lilla gärdsgården (och diket) mellan bana 8 och 11 (gamla banan).

Gamla, solitära lövträd och bryn med blommande träd och buskar som sälg, rönn, slån, nypon, vildapel, fläder och hagtorn har ofta ett mycket rikt växt- och djurliv. Barken på gamla, solitära lövträd har ofta en rik flora av mossor och lavar och många skalbaggar och andra insekter lever i gamla. solexponerade träd. Kring blommande träd och buskar är insektssurret ofta intensivt med fjärilar, vildbin, humlor och skalbaggar som hämtar föda i form av nektar och pollen.

Rödlistade arter och indikatorarter
En viktig målsättning för det svenska miljöarbetet är att alla arter som finns i den svenska naturen ska ha möjlighet att leva kvar även i framtiden. Flera hundra växter och djur har försvunnit från landet under de senaste seklerna och många arter bedöms som utrotningshotade. Artbevarandet är även internationellt en viktig miljöfråga och behandlas bland annat i flera internationella konventioner.

ArtDatabanken (ingår i Sveriges Lantbruksuniversitet) har uppdraget att ta fram listor över vilka arter i Sverige vars framtida överlevnad är osäker. Arter som finns med på dessa s. k. rödlistor kallas rödlistade arter och den aktuella listan över rödlistade arter i Sverige omfattar 4 120 växter och djur. Länsstyrelsen har därutöver redovisat en lista över regionalt rödlistade arter som innehåller ytterligare 540 arter.

Under inventeringsarbetet har flera rödlistade arter hittats i området och ett par uppgifter har fåtts från länsstyrelsens databas över hotade arter. För att bedöma vilka områden i anslutning till golfbanorna som är särskilt värdefulla för den biologiska mångfalden har också använts så kallade indikatorarter, vilket är arter som genom sin förekomst visar på att ett område kan ha höga naturvärden. För flera av indikatorarterna gäller att det främst är vid riklig förekomst eller tillsammans med flera andra indikatorarter som de indikerar höga naturvärden, exempelvis rostfläck, ängsvädd, gullris och gulmåra.

Av tidsskäl har områdena bara inventerats översiktligt och man måste räkna med att det finns betydligt fler rödlistade arter och indikatorarter än vad som nu hittats. De noterade arterna ger dock en god bild av var de mest värdefulla områdena finns och var den största mångfalden av växter och djur finns.

Här följer en kort presentation av de nationellt rödlistade arter som noterats i området och av den sällsynta svavelsippan. Informationen om de rödlistade arterna har i första hand hämtats från ArtDatbankens hemsida (www.artdata.slu.se).

Korskovall
Korskovallen är en ettårig, halvparasitisk lejongapsväxt som finns i södra Sverige från Skåne till Gästrikland. Den har minskat kraftigt under de senaste 50 åren och på många håll finns den nu bara kvar i små tynande bestånd. Den är en gammal ängsväxt som gärna växer invid skogsbryn. Eftersom den är ettårig måste den ha en säker fröproduktion och det är viktigt att slåttern inte sker förrän fröna mognat. Utebliven hävd är förödande för korskovallen eftersom den inte klarar att föryngra sig i konkurrens med högvuxna gräs och örter. I "Hallands flora" anges den som starkt hotad i Halland och där anges att den noterades även vid Tolvsbo 1989, i lövbryn intill golfbana. Det är inte omöjligt att den finns på fler ställen i golfbanans kantområde och den slåtter som sker i ruffen är sannolikt gynnsam för korskovallen om den inte sker vid olämplig tidpunkt.

Grynig lundlav
Den gryniga lundlaven består av en mängd små, gulgröna "gryn" som ibland har små svarta fruktkroppar (apothecier). Den är känd från drygt hundra platser i södra Sverige, framförallt på Västkusten. Den växer i första hand på porös bark på ekstammar (bergek) i ädellövskogar med lång skogskontinuitet, hög luftfuktighet och god ljustillgång. De båda ekar den hittats på i området växer vid foten av bergssluttningar, strax innanför den glesare hagmarkszonen mot golfbanan, där skogen är något mer sluten och fuktig. Det är en svårfunnen art som säkert växer på fler träd i områdets äldre ekskogar. Den är känslig för avverkningar av äldre träd på växtplatserna eller kraftiga röjningar som ändrar ljus- och fuktighetsförhållandena.

Grå skärelav
Grå skärelav växer framförallt på grov bark på gamla ekar i öppna hagmarker. Den är känd från några hundra lokaler i Sydsverige. I övriga Norden är den bara funnen i Danmark och den finns sällsynt i bergsområden i övriga Europa. Under inventeringen har den bara setts på en ek i området, den nyligen döda eken vid område 4 (invid nya banans hål 9). Det är en oansenlig, men ofta ganska storväxt gråbrun-grårosa skorplav, som kan vara svår hitta och det är troligt att den finns på ytterligare någon äldre grovbarkig ek i området. Hoten mot den är igenväxning eller avverkning av gamla ekar.

Snok
Snoken har gått så starkt tillbaka i hela landet att den nu finns med på listorna över rödlistade arter. Lars Falkäng har berättat att snok kan ses vid de anlagda våtmarkerna på golfbanan och under inventeringsarbetet sågs också en snok vid dammen mellan bana 1 och 9 (nya banan). Förutom utdikning av våtmarker har snoken missgynnats starkt av nya typer av gödselstackar och komposter där den inte kommer åt att lägga sina ägg. Ett sätt att gynna snoken i området, förutom att anlägga fler våtmarker, kan vara att lägga upp komposthögar med löv och gräs på några lämpliga platser i området.

Svavelsippa
Svavelsippa är en hybrid mellan vitsippa och gulsippa, som sällan uppkommer. Blomman är vackert svavelgul, som ett mellanting mellan vitsippa och gulsippa. Den är steril och bildar inga frön, men kan sprida sig med rotskott. Enligt "Hallands flora" har den under 1900-talets första hälft hittats vid Kullavik men det anges att aktuella uppgifter från Halland saknas. Genom fyndet på golfbanan, som gjordes av Lars Falkäng, finns det åter en aktuell lokal i Halland och under våren 2002 blommade knappt 10 ex. av svavelsippan i kanten av slånbuskagen norr om utslagsplatserna vid hål 9 (nya banan). Den bevaras sannolikt bäst genom att området sköts som hittills, med årlig slåtter under sensommaren och att slånbuskagen bevaras men inte får breda ut sig längre åt sydväst. Svavelsippan verkar trivas i den halvskugga som buskagen ger.

Rödlistade arter och indikatorarter:

Generella skötselförslag
Ett allmänt intryck från inventeringsarbetet är att den nuvarande skötseln av ruff och naturmarker invid banan är gynnsam för många växter och djur, att det redan idag finns en fin mosaik av olika naturtyper och att artrikedomen är stor av växter och djur i markerna. Samtidigt verkar det också finnas goda möjligheter att utveckla naturvärdena och den biologiska mångfalden ytterligare utan att skapa konflikter med golfspelet. En viktig förutsättning för detta är att naturhänsynen kommer med i ett tidigt skede i planeringen när det gäller t. ex. utökning eller omläggning av banor. Hänsyn måste också tas till att golfbanan gränsar till två artrika naturreservat (Vallda Sandö och Hördalen) med många rödlistade arter och som av Sveriges regering har anmälts till Natura 2000 (EU:s nätverk av särskilt värdefulla naturområden).

Här följer mer generella skötselförslag för hur den biologiska mångfalden vid golfbanorna kan bevaras och utvecklas ytterligare. I bilaga 1 redovisas skötselförslag för de mest värdefulla områdena.

Exempel på viktiga åtgärder för att gynna mångfalden är:

Skapa och bevara bryn med blommande träd och buskar som sälg, rönn, lönn, fläder, hagtorn, slån, nypon och vildkaprifol. Brynen kan gärna föryngras successivt och lövträd beskäras (hamlas) om de blir för storvuxna. Många insekter, fåglar, ödlor m.m. har brynen som sin livsmiljö.Var försiktig vid spridning av gödsel och bekämpningsmedel så att det inte hamnar i ruff eller naturområden invid banorna. Örtfloran och många mossor och lavar som växer på gamla lövträd är mycket känsliga för gödsling (och ammoniakavdunstning) och kemikalier.Lämna döda träd och nedfallna grenar där de inte stör golfspelet. Många arter är beroende av ständig tillgång på död ved och detta är idag en stor bristvara för mångfalden.Var rädd om gamla lövträd överallt i markerna. Röj bort uppväxande buskar kring hagmarksekar och andra solitära lövträd i de öppna markerna och rensa stammarna från vattskott vid behov. Om de får för vidlyftiga kronor kan flertalet lövträd beskäras. Undvik att beskära för kraftigt vid ett tillfälle utan återkom hellre med några års mellanrum och ta lite längre ner vid varje tillfälle om det behövs. Två äldre ekar vid klubbhusets parkeringsplats har beskurits på ett bra sätt.Lämna ädellövskogar i blockmarker och branter för fri utveckling med undantag för invandrande gran som bör röjas bort ("granfri" utveckling). Många arter i ädellövskogarna klarar inte att leva kvar om skogarna blir alltför mörka av uppkommande gran.Lägg upp rishögar och komposter av löv och gräs på några ställen. Många djur söker sig till sådana för att skaffa föda och skydd eller fortplanta sig. I vissa ekhagmarker kring banorna räfsas nedfallna löv upp i långa strängar en bit in i skogen, ofta till skada för blåsippor och andra lundväxter. Ett bättre alternativ är att samla löven i lite större högar (lövkomposter) på mer begränsade platser.

Generella skötselförslag för de mest värdefulla naturtyperna i anslutning till golfbanorna:

Slåtterängar
För att bevara slåtterängarnas fina flora måste gräset slås av varje år under sensommaren (efter 15/7), då har flertalet blommar hunnit fröa av sig, och gräset tas bort efter slåttern. Ängsfloran tål inte gödsling eller kemiska bekämpningsmedel. Ängspartier med en frodig gräsväxt kan slås en gång före midsommar också om det behövs en kortvuxen vegetation för golfspelet. Det är en fördel för blommorna om ängarna slås med skärande redskap (lie, slåtterbalk eller gräsklinga på röjsågen), men slåtter med trimmer och plastsnöre är bättre än att det inte sker någon slåtter alls. Solitära lövträd kan med fördel lämnas på ängarna, men bör kvistas upp om de har skuggande grenar lågt på stammen.

Ljunghed
Även ljunghedens växter är beroende av att området inte gödslas eller besprutas och att vegetationen tas bort genom slåtter under sensommaren eller bränning tidigt på våren (mars-april) om det är praktiskt möjligt.

Ekhagmark
Det är först när ekarna är gamla (äldre än 200 år) och de börjar bli rötangripna som de har ett rikt växt- och djurliv på och inuti stammarna. Eken kan leva många hundra år som ihåliga, rötade träd och ju äldre den blir ju mer värdefull är den för växter och djur. Idag finns en brist på riktigt gamla och ihåliga ekar i området, men det finns många goda kandidater som med ytterligare ett antal år på nacken kan bli mycket värdefulla för mångfalden. Det är därför angeläget att bevara och gynna de äldre hagmarksekar som finns genom att röja bort träd och buskar som växer upp nära dem och hålla efter vattskott på stammarna.

För att gynna lundfloran bör en del hasselbuskar få växa upp, men inte nära intill ekarna. Många av de lavar och insekter som lever på hagmarksekar är värmekrävande och behöver solbelystra stammar. Om hagmarksekar växer sig så vidkroniga att de hindrar golkfspelet kan de kvistas upp eller beskäras i kronorna (hamlas). Beskärningen av kronorna bör dock inte göras alltför drastiskt.

Ädellövskog
I branter och blocksluttningar på flera av bergen kring banorna finns äldre ädellövskogar som bör lämnas för fri utveckling, med undantag av gran som bör röjas bort där den tränger in. Många av ädellövskogens arter klarar inte av att leva i för mörka skogar med ett stort graninslag.